1 Juni 2009

Det var måndagen den 1 juni, dagen jag aldrig kommer glömma. Den började som en helt vanlig sommardag. Solen sken, jag red hästar på ridbanan och mamma och lillasyster satt och tittade på och fikade.
Jag hade precis ridit klart Pamona, då jag såg att det svängde in en svart volvo på gårdsplanen. Fick redan då onda aningar, vem är det som kommer så här? Ropade till mamma att det var någon som kom, och tog in Pamona i stallet. Mamma och lillasyster gick ner till huset, men efter bara någon minut kom lillasyster upp igen. Hon sa att mamma hade sagt att hon skulle gå upp till mig så länge. Då kom den riktiga paniken, kan inte påminna mig att jag nånsin varit så rädd i hela mitt liv. Jag satte mig ner på golvet och bara grät och höll för öronen. "Varför gråter du" frågade lillasyster. Och vad ska man svara en femåring, att någonting är fruktansvärt fel. Det går ju inte att förklara när man inte vet vad som har hänt.
Vet än idag inte vad som framkallade min reaktion, och hur jag redan då kunde förstå vad som hade hänt. Tror jag hörde skriket från mamma, eller så var det jag som skrek. Hör i alla fall det där panikslagna skriket dag som natt. Jag kan vakna mitt i natten av att någon skriker.
I alla fall var det bara att ta sig samman, det behövde ju faktiskt inte vara så. Efter en liten stund dök andra lillasystern upp, hon hade precis kommit hem från skolan och även hon hade skickats upp till stallet. Hon berättade att mamma var ledsen och frågade mig vad som hade hänt. Jadu vad har hänt, tänkte jag också.
Efter, vad jag har fått reda på efteråt, en halvtimme kom en polis och presenterade sig och bad oss följa med in. Där i soffan satt mamma alldeles rödgråten, och på några stolar bredvid satt ytterligare två poliser. Vi satte oss i den andra soffan och jag minns än idag orden som förstörde mitt liv. "Det har hänt nåt förskräckligt. Eran syster Clara, hon finns inte mer". Jag vet inte vad som fick mig att fråga vad som hade hänt, för det visste jag ju egentligen inners inne. "Hennes dotters pappa har tagit hennes liv"
Jag bara sprang. Sprang och skrek och stampade och sparkade i marken. Jag sprang och sprang, ut i skogen. Ända tills jag bara ramlade ihop, och grät och grät.
Sen är allt bara en dimma, pappa fick reda på det och även lillebror. Men jag gömde mig på mitt rum och höll för öronen. Men inte ens det kunde få det hemska skriket att tystna.

Clara blev mördad utav sin fd pojkvän, som även är far till hennes dotter. Hon blev mördad med 40 knivhugg när hon skulle hämta sin mobil som hon hade glömt.

Hon var mitt allt, min lillasyster och bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans och hade så mycket planer i livet. Vi skulle åkt utomlands i somras. Allt känns meningslöst nu.

Kände att jag behövde skriva av mig lite.

Älskar dig över allt annat min lilla ängel. Puss